Jag kastas som vanligt mellan hopp och förtvivlan denna lutealfas, men tycker att det är lite värre än vanligt för att bara vara ÄL+5. ÄL+5 innebär att även om jag blir gravid denna cykel så är jag det inte än eftersom ägget normalt fäster på Äl+7-ÄL+10.

Kanske beror min känslomässiga bergochdalbana just på att det var "ofrivilligt barnlösas dag" igår och mors dag idag. Jag kände igår att jag vid denna tid nästa år i alla fall är gravid, men hoppas på att jag redan fått min bebis. Det känns ju rimligt med tanke på att mitt långsiktiga mål varit att vara gravid i alla fall till julen 2015. Då har vi förökt i 17 månader... i och med att vi kommer att få någon form av hjälp till hösten om vi vill så känns det rimligt.

Men rädslan finns där... tänk om det aldrig går? Hur ser vårt liv ut då? Bebis innebär meningen med livet för mig... kan jag hitta en annan om jag blir tvungen?