Tempen lurades med mig i går.. skönt att ÄL inte var SÅ tidig ändå, vet inte om äggen har tid att mogna färdigt om man ägglossar redan dag 10-11 i cykeln.

Har alltså INTE ägglossat än och är på dag 13. Hade positivt utslag på ÄL-testet både igår och idag så det är på gång. Känns bra denna gång... hittills ingen stress och press alls. Jag hade lust igår, det hade inte J... men jag kunde ändå släppa det och somna lungt. Idag är det söndag och då brukar vi ju få till det :)

I fredags föddes för övrigt min bästa kompis lilla flicka. Fredagen den 13:e under fullmånen... magiskt! det kommer att BLI en magisk liten tjej för hon har väldigt speciella föräldrar! Avundsjukan kom som ett litte sting men har lagt sig nu... SKÖNT! de två SKA ha barn eftersom de är så underbara själva.. de behöver sprida sin godhet över världen. Jag träffar nog lilla V först i slutet av juli eftersom jag vill ge dem lite space. De bor i Stovkholm dessutom så en bit bort.

Idag ska jag ta det lungt, sola, promenera och träffa en kompis som tyvärr flyttar från stan om en månad. Jättetråkigt verkligen! Och så ska jag ju försöka skapa en liten marsbebis också då :)

Det var inte jag! Det var min onda tvilling!

Ungefär så känner jag idag när jag läser gårdagens inlägg. Jag är inte missunsamm av naturen egentligen. Ibland blir livet så jobbigt bara och igår var en sådan dag.

Idag, när röda faran är ett faktum och hormonerna lugnat sig en aning så kan jag känna mig lite glad för mr X skull. LITE. Han är ingen dålig människa, han blir säkert en bra pappa. Det är bara känslan av "what if" som inte vill lämna mig ifred riktigt. Jag vill tusen gånger hellre ha min älskade J, han är mitt livs kärlek. Men tanken fladdrar förbi "kunde jag fått ett liv med barn med mr X?" och "kommer jag att kunna få ett liv med barn med J"?

Men det var gårdagens känsloutbrott, idag försöker jag blicka framåt mot nästa veckas avslutande av utredningen. Blir skönt med lite svar! Hoppas jag....?

Mår illa.. mitt ex ska ha barn i november. Mår sjukt illa av detta. Vill INTE ha honom men fy tusan va många tankar som dyker upp. För honom kan jag inte glädjas alls. Massor av år sedan det tog slut men det gör ONT.

Varför ska han lyckas? VARFÖR kan inte vi få lyckas? Mensvärken gnager, frågorna och sorgen bubblar upp till ytan. Blir det vår tur?

Ibland dyker "gröna faran", avundsjukan upp och gör livet extra surt. Idag är en sådan dag tyvärr. Bästa vännen, som började försöka ungefär samtidigt som vi, ska föda om mindre än en månad och skickar hälsningar om hur mycket hon längtar och väntar... min syster blev gravid på första försöet liksom många av mina vänner här i stan.

Och till och med forumvänner som jag inte känner plusar till höger och vänster och vi bara står och stampar. det är tungt! Jag VILL vara genomglad för deras skull och det är jag inte. Jag gläds med dem men det är en liten röst i mig som säger "varför inte VI" och "varför händer det inte OSS"? Det är enklare med de som redan fött.. vet inte varför. Kanske för att en bebis känns sååå långt bort, medan graviditet är något jag hoppas (om än inte längre tror) ska hända varje månad. Jag tror jag är bra på att dölja det... men det vet jag inte. Jag kanske är genomskinligare än jag tror.

Hur ska man tackla sådant här?