FY FAN va man känner sig in i märgen trött som lärare den här tiden på året. Jag har slitit och släpat och fullständigt dragit igenom en mentorselev denna termin.. ändå har han F i alla ämnen utom ett. Och det ämnet satt jag bredvid honom och kämpade med, sa i princip åt honom vad han skulle skriva (nästan - inte riktigt). Vi satt i timmar varje fredag.

Vi har haft 4 elevvårdskonferenser under året (föräldrar, mentor, rektor, skolsköterska och elev) för att hitta vägar och stödja killen. på det sista blev det bestämt att han omöjligt kunde fortsätta upp i tvåan. Ett möte med syo bokas..

Vad händer? Killen sätter sig på tvären och säger att han vägrar gå om. syon går in till rektorn som huxflux beslutar att eleven ska få plugga under sommaren och göra prövningar i höst?? HUR ska han klara detta när han inte fixat det MED hjälp under året? Och vad händer om han INTE klarar prövningarna? På detta finns inga svar.

Jag ifrågasätter beslutet, ser inte hur detta är att se till killens bästa... och får i princip höra av syo att JAG inte gjort tillräckligt under året? Att JAG borde skrivit åtgärdsprogram trots att rektor uttryckligen sagt att vi ska se till att han får närvaron under kontroll innan åtgärder kan sättas in. Att JAG inte fått eleven att förstå hur illa det är.. trots att jag hela året kontinuerligt pratat med honom, ringt mamman varje vecka... jag blir så trött! Hur är det att se till elevens bästa att låta honom fortsätta misslyckas i två år till för att han själv inte ser vad som är bäst?

Så in i märgen trött på detta system som inte fungerar! Där mer och mer läggs på läraren, att fixa, rådda och dra i alla eleverna. SÅ TRÖTT! Överväger karriärbyte nu trots att jag brukar älska mitt jobb. När är det dags för eleverna att ta ansvar? NÅGOT ansvar? När är enough enough? Ska man alltid känna såhär i slutet av ett läsår? Att man borde gjort mer, att ens insatser och ansträngningar utöver arbetstid inte är nog?