Dagen innan mens var den värsta så här långt in i karusellen tror jag. Just paniken jag kände, allt är utom min kontroll. Och ni som inte känner mig, en sak ska ni veta: kontrollfreak är det sista jag är!

Men just att inte kunna påverka någonting, att bara känna att det kommer gå åt skogen (sjunkande temp), känna att kroppen motarbetar ens högsta önskan... det är hårt! Och jag känner inte igen mig själv. Alls. Jag är den evige optimisten, bra på att tänka positivt, ser möjligheter, inte hinder... men nu, 11 mpånder in i evighetskarusellen, utan att ha sett något plus en enda gång, då fångas även optimisten i ett hav av tvivel och frustration.

Men, så kommer mensen... man deppar ihop ett par timmar och sedan vänds känslorna och man har plötsligt hopp om framtiden! Kanske NÄSTA gång, kanske vi får svar, kanske spolningen hjälper, kanske vi får hjälp över sommaren på något vis... HOPPET föds igen. Varenda jäkla gång! Hur är det ens möjligt!?

Nu är maken borta på beach volleyboll-resa över långhelgen och när han kommer hem på söndag är det ju i princip en vecka till ÄL bara, så tänker optimisten i mig! och innan dess kommer jag att ha genomfört en spolning av äggledarna som kanske, kanske kan hjälpa till trots att den inte "ska" boosta fertiliteten... och viktigast av allt, nästa vecka kommer vi att få svar ifrån medicinskt centrum om båda mina sköldkörtelvärden och Js spermaprov.

Håll era tummar tack!

Det var inte jag! Det var min onda tvilling!

Ungefär så känner jag idag när jag läser gårdagens inlägg. Jag är inte missunsamm av naturen egentligen. Ibland blir livet så jobbigt bara och igår var en sådan dag.

Idag, när röda faran är ett faktum och hormonerna lugnat sig en aning så kan jag känna mig lite glad för mr X skull. LITE. Han är ingen dålig människa, han blir säkert en bra pappa. Det är bara känslan av "what if" som inte vill lämna mig ifred riktigt. Jag vill tusen gånger hellre ha min älskade J, han är mitt livs kärlek. Men tanken fladdrar förbi "kunde jag fått ett liv med barn med mr X?" och "kommer jag att kunna få ett liv med barn med J"?

Men det var gårdagens känsloutbrott, idag försöker jag blicka framåt mot nästa veckas avslutande av utredningen. Blir skönt med lite svar! Hoppas jag....?

Mår illa.. mitt ex ska ha barn i november. Mår sjukt illa av detta. Vill INTE ha honom men fy tusan va många tankar som dyker upp. För honom kan jag inte glädjas alls. Massor av år sedan det tog slut men det gör ONT.

Varför ska han lyckas? VARFÖR kan inte vi få lyckas? Mensvärken gnager, frågorna och sorgen bubblar upp till ytan. Blir det vår tur?

Å va sur jag var när jag vaknade... ni behöver nog inte gissa varför med tanke på vad mitt liv cirklar kring för tillfället. Nej, ingen mens än men en tydlig indikation på att den dyker upp ikväll eller imorgon. Den är visst aldrig sen.

Jag pratar självklart om tempdippen. Den var på 36,5 imorse och den är bara så låg innan mens. SKITSKITSKIT!!!!

Det jag håller mitt hopp till nu är en spolning jag ska göra på måndag, sista steget i utredningen. Jag är också glad över att vi inte hört något om makens spermaprov, det borde innebära att han inte ska ta om det, och det i sin tur innebär då att det ser bra ut.

Usch, vill bara snabbspola hela veckan. Skönt att vi är lediga fredag... då känns veckan kortare och till helgen borde mensen vara över redan.

Piss morgon!

Vilket underbart, underbart hus vi köpt!

Lugnet på landet, den stora, gröna, prunkande trädgården. De vita trägolven, panelen, den ockergula dubbeldörren... strnden, sjön. Det är LIVSKVALITET vi köpt oss! Där ska vi leva många lyckliga år tillsammans jag och min älskade man!

LYCKA!

ÄL+ 12 idag men jag kan inte lita på dagens temp eftersom den togs vid fel tid. Vaknade först halv åtta och brukar tempa halv sex. Så jag får vänta tills imorgon med att veta mer. Dock ingen mensvärk än men är bara på ÄL+12 som sagt. Och mensvärken brukar komma först efter att jag märkt att det är på ingång...

Idag mina vänner ska vi till huset igen och träffa säljarna! Min man har inte varit där sedan visningen i april! Vi ska fika, bada, titta i trädgården och bara vara. Vi ska eventuellt köpa deras soffa också... kommer ha typ 0 kr när vi flyttar in så att köpa nya möbler får komma senare! Men ska bli underbart att titta på huset igen och inse att vi flyttar in om 6 veckor! Iiiihhh!!

Huset är så underbart! En DRÖM fär alla som vill bo på landet! Grusväg, "egen" strand, husbåt, stor men lättskött trädgård, massor av förvaringsutrymmen. Själva huset är bryggt i gammal stil, stort "bonnkök", öppen spis, groventré.. huset har ALLT!

dagens pass på min och Idas summer challenge bestod av 25 min jogging i relativt högt tempo samt långsam promenad 20 min. Skönt att ha det gjort! 42/45 pass kvar :)

Imorse vaknade jag av att jag frös som tusan. J hade lagt sig på soffan med sommartäcket eftersom han inte kunde sova och skulle upp tidigt för turnering i morse. Jag hade därför bara ett tunnt lakan på mig och det var ju inte jättevarmt inatt.

Tempen när jag vaknade var 36,5-36,6.... INTE ett bra tecken. VERKLIGEN inte ett bra tecken! Den har ju i ett par dagar legat på 36,7 och den ska ju hållas hög vid graviditet. Det vanligaste för mig är att den sjunker ett hack innan den dalar helt ner till 36,3 och under vid mens. Hoppet dör långsamt... det var inte stort från början denna gång men det lilla som fanns sjunker nu och jag blir så ledsen!

Humöret påverkar ju allt. Dagen får ett töcken av sorg över sig och min energi från igår är som bortblåst. Jag började ju så bra med sommarutmaningen igår men imorse blev det en tröst-bulle till frukost. Inte alls bra.

Mitt lilla hopp står nu till att flytningarna är lite åt ew/watery hållet.... ÄL+11 idag.